INLEDNING

Brottsplatsundersökning med polishund, så kallat uppletande, är en mycket viktig del av hundverksamheten vid polisen. Alla gripandeplatser och även övriga brottsplatser bör regelmässigt sökas av med polishund. Bevissäkring har kommit att få en allt mer framträdande plats. Samarbete med polistekniker och utredare skall prioriteras.

Eftersom bevissäkring är så oerhört viktigt ställer detta stora krav på hundpatrullen. Att vid en brottsplatsundersökning få föremålet som eventuellt anträffas markerat av hunden, men att denna inte rör föremålet är ett krav som man måste ställa. Att låta en polishund bära in ett bevisföremål i munnen kan inte ses som ett säkerställande av bevisföring. Det är också av största vikt att föremålet finns på exakt den plats som det är kastat eller tappat av en eventuell gärningsman.

Sedan polisen började använda hundar i polistjänst har uppletandet eller saksöket gått till på det viset att hunden lokaliserat föremålet med sitt luktsinne och därefter automatiskt apporterat föremålet in till föraren. Under senare år har dock påvisande markering blivit allt vanligare. Den påvisande markeringen kan bestå i att hunden lägger sig ner vid föremålet och upptar tyst markering. Det som dock blivit vanligare är skallmarkering. Det vill säga att när hunden lokaliserat föremålet, markerar den detta genom att skälla. Hundföraren kan i bägge fallen märka ut föremålet för vidare teknisk undersökning



INLÄRNING:

PÅVISANDE MARKERING (SKALLMARKERING)

När man använder sig av skallmarkerande hund i uppletandet, ger detta en stor trygghet för hundföraren. Man behöver inte vara rädd för att eventuellt bevisföremål förstörs. Det är också en trygghet när hunden anträffar föremål som kan vara farliga, typ vapen, sprutor m.m. Det blir också lättare för polistekniker att genomföra teknisk undersökning och att märka ut den exakta platsen för anträffandet av föremålet. Fördelen med en skallmarkering gentemot helt passiv markering (tyst hund) är att det är lättare att lokalisera platsen om man låter hunden söka mer vidlyftigt eller man söker under mörker. Det är också en fördel att skallmarkeringen även kan användas i räddningssöket, då hunden skallmarkerar föremål som den eftersökte kanske tappat.

För att lära hunden att skallmarkera ett funnet föremål finns det olika inlärningsmetoder. Nedanstående är en metod som har använts på olika hundtyper och då fungerat bra. Här gäller att inlärandet av skall på kommando är befäst. Vid social anskällning använder vi ofta en boll eller kampsak, till exempel brandslang som belöning.

När hunden kan anskällning och har köpt belöningen är det bara att gå vidare. Lägg slangen/bollen på marken. Här kan en medhjälpare nyttjas. Skapa lite mystik vid föremålet. Hunden startas upp i övningen när han är i balans. Han vill fram för att ta föremålet men hålls tillbaka av kopplet, (använd gärna läderhalsband eller sele). Hunden börjar oftast ganska omgående att skälla. Föraren eller medhjälparen sätter föremålet i rörelse som hunden får ta som belöning. Det är mycket viktigt att hunden belönas när den tittar på föremålet och inte på föraren eller medhjälparen. I början räcker det med att hunden skäller och tittar på föremålet ett par sekunder innan belöningen sker.

Man kan också variera sluthandlingen genom att gå fram och flytta föremålet och sedan på kommando låta hunden få föremålet.

Gå sedan över till andra föremål. När hunden går in i anskällning mot föremålet, belöna med boll som kastas bakifrån över hunden och "studsar" upp från föremålet. Var noga med att hunden inte vänder sig om mot den som belönar. Vid all belöning skall hundens blick vara fäst vid föremålet. När hunden kan momentet i koppel går man över till en längre lina.

Det är viktigt att ligga kvar länge i grundinlärningen så att hunden aldrig får belöning i att ta föremålet direkt. Först när grundinlärningen är ordentligt befäst går man vidare med lös hund. Fungerar hunden går man vidare med olika placeringar och avstånd.

Det gäller sedan att använda alla sorters föremål och att även föra in själva uppletandet. Har grundinlärningen varit effektiv brukar detta inte vara några problem. Lättast är här att börja med stora föremål, jacka, mössa m.m. Man använder då inlärningsföremålet som belöning. Har man använt en boll, placeras denna i det nya föremålet. När hunden skäller, går man fram och med mystik "skakar" fram den kända belöningen.

Även med skor och liknande föremål jobbar man enligt samma princip och använder det kända inlärningsföremålet inne i skon. När man sen går vidare till småföremål, går hundföraren fram när hunden skallmarkerar och "täcker" det funna föremålet med belöningen. Använd gärna lite mystik och belöna sedan. Detta syftar till att vid brottsplatsundersökningen skall hundföraren kunna gå fram och täcka över bevisföremålet.

Om något går fel vid inlärningen, var inte rädd att backa tillbaka och börja med grundträningen. Starta aldrig en övning utan att hunden är i rätt balans och koncentrerad.

Det rena inlärandet av uppletande går till på samma sätt som för apporterande hund. Här kan man börja med triangelvallade korridorer för att så småningom gå över på helt ovallade områden. Det är viktigt att inlärningen i uppletande syftar till att få en hund som söker ut från föraren i raka slag och att man även befäster handtecknet. Skillnaden är att när hunden anträffar föremålet och skallmarkerar, går man ut och belönar vid föremålet.

PÅVISANDE MARKERING (TYST HUND)

Påvisande markering kan också ske med helt tyst hund. När hunden funnit föremålet är det lättast om den lägger sig ner. Det optimala är när den lägger sig och har föremålet mellan framtassarna. Även här är det viktigt att man redan från början framhävt föremålet och att hunden har ett stort föremålsintresse och
stor kamplust. Har inlärningen varit riktig kommer hundens blick att fokusera på föremålet.

Grundinlärningen skiljer sig inte nämnvärt från uppletande med skallmarkering. Innan första övningarna bör man dock ha lärt hunden att lägga sig på handtecken. Vid grundövningen använder man belöningsföremålet. Lägger ut detta en bit framför hunden. Hunden förs kopplad fram mot föremålet. Beroende på hund skapar man olika grader av mystik. Använd gärna medhjälpare.

Kan man redan i första övningen förmå hunden att lägga sig vid föremålet är det bra. Träna den position som skall nyttjas och se till att få ovillkorlighet i utförandet. Hjälp in hunden i vald position. Sluthandlingen kan gärna varieras och vara olika för olika hundar. Som sluthandling kan bytestagande/kamp ske men ALDRIG innan tillåtelse.

Det kan också vara så att sluthandlingen består i att du tar föremålet och lägger det vid sidan om hunden och därifrån låter hunden efter din tillåtelse ta bytet. Använder man boll som föremål kan man när hunden är i rätt position och fixerar föremålet med blicken, "rulla" iväg föremålet och hunden belönas. Övningen upprepas tills hunden är säker.

Efterhand får hunden arbeta med mindre förarpåvekan. Här är ett handtecken för läggande till god hjälp. Först när hunden behärskar momentet, får den jobba okopplad. Själva inlärningen av uppletande går till på samma sätt som vid apporterande eller skallmarkerande hund.

Nackdelen med helt passiv (tyst) hund är när denna i ett verkligt läge kommer utom synhåll för föraren. Det kan också vara en nackdel i räddningssöket, då hunden vid fritt sök hittar ett föremål från den eftersökte. En skallmarkerande hund påkallar här förarens uppmärksamhet på ett helt annat sätt.

BROTTSPLATSUNDERSÖKNING

Vid en brottsplats bör det regelmässigt göras en brottsplatsundersökning med polishund. Detta även om ingen annan teknisk undersökning görs. Skall det även göras en undersökning av polistekniker, bör denna göras innan sök med hund genomförs. Detta för att inte förstöra annat bevismaterial såsom fotavtryck eller liknande.

Så fort polisteknikerna är klara bör området systematiskt sökas igenom av polishund. Hundpatrullen kan även utsträcka området betydligt och även söka av tänkbara flyktvägar. Det är viktigt att hundföraren eller om flera hundpatruller samverkar, hundförarna, går igenom aktuellt område. Finns det karta eller skiss är detta till stor hjälp.

All undersökning börjar från centrum av brottsplatsen och hundpatrullen
söker sedan utåt. Området delas in i mindre områden och hunden söker av dessa systematiskt. Det är viktigt att hundföraren ger hunden optimala möjligheter att lyckas och tar hänsyn till vinden.

Har man lärt hunden att söka i flexikoppel, kan detta i vissa lägen vara bra att använda. Framförallt vid sök längs trafikerade vägar. Allt hunden återfinner märker hundföraren ut. Har man tagit fram någon form av markeringspinne, som hundföraren kan sätta ner där föremål anträffas är detta till stor hjälp. Själva omhändertagandet av bevisföremålet bör polisteknikerna sköta.

Vid de flesta gripandeplatser utomhus bör polishund göra en brottsplatsundersökning. Detta gäller framförallt vid spårning där spåret lett fram till ett gripande. Efter att gärningsmannen transporterats från platsen, bör området sökas igenom av hund. Ofta kastar gärningsmannen ifrån sig stöldgods, brottsverktyg m.m., när han inser att han kommer att gripas. Här kan man kanske låta hunden söka i ett högre tempo och i större slag än vid en brottsplats. Regeln att vara försiktig med hittat bevismaterial finns dock kvar.

B-G Carlsson