Reseberättelse

Då min tjänstehund Zeb utsågs till Årets Polishund år 2000 fick jag ett resestipendium. Efter olika överväganden beslutade jag mig för att resa till Island och titta på deras arbete med hundar. Jag har aldrig tidigare varit där, men har alltid tyckt det varit ett spännande land. Dessutom visste jag ingenting om deras hundverksamhet. Genom Norska Räddningshundorganisationen fick jag kontakt med Björgunarhundasveit Island ( BHSI ).

Detta är en av två räddningshundorganisationer som finns. Förutom BHSI finns LHSVFI ( Leitarhundar slysavarnartélags Island ). Bägge organisationerna är helt frivilliga och har både utbildade lavinhundar och eftersökshundar ( räddningshundar ). All hundverksamhet syftar fram mot räddningshundverksamhet. Någon tävlingsverksamhet existerar inte på Island.

När jag kontaktade BHSI, Ingimunder Bengtsson, via e-mail, fick jag snabbt svar att jag var välkommen till deras lavinkurs under vecka 13. BHSI organiserade allt för mig och i besöket ingick också att få se polisens -och tullverkets hundar. Det var därför med stor förväntan jag reste från Kastrups flygplats mot Keflavik på Island. Jag visste ingenting om vad som väntade mig, förutom att den aktuella lavinkursen skulle gå i Isafjördur på nordvästra Island.

Framkommen till Keflavik möttes jag av en representant från BHSI, Thorvald Steinsson. Denne skulle vara min värd under hela besöket. Under tiden jag var nere i Rejkavik bodde jag hos Thorvald och dennes familj. Thorvald har börjat med schäferuppfödning på Isaland under kennelnamnet Gråmanns. Han lägger sig vinn om mentalt och fysiskt starka individer. Förutom Gråmanns finns ytterligare en schäferuppfödare. Schäferhundarna har länge varit mentalt dåliga och även behäftade med fysiska defekter. För övrigt är det bara sedan 1990 som import av hundar varit tillåten. Gråmanns kennel har importerat sin avelshundar från Sverige och Tyskland.



Dagen efter var det dags att åka mot Isafjördur och tillsammans med en instruktör från norska räddningshundar ( NRH ) och hennes familj flög vi dit upp. Bara detta var en upplevelse att landa mellan två fjällväggar. På flygplatsen väntade en medlem ur BHSI och denna guidade oss runt på smala fjällvägar och ut till olika byar. En av dessa byar fick 1995 en lavin som dränkte hela byn. Något senare samma år gick ytterligare en lavin i en annan by. Totalt omkom ca 30 människor.

Övriga deltagare i kursen bilade upp till Isafjördur. Bilarna, om vi nu skall kalla dessa så, är typ stora jeepar och monstertrucks med enorma hjul. Hjulen är stora för att kunna köra uppe på snön i fjällen. Ofta släpper man ut ut luft ur däcken så att bredden ökas markant och då är det inga problem att ta sig fram på snön. Kursen startade dagen efter och pågick sedan under fem dagar. Det var med stor entusiasm alla deltagarna tog sig an sina uppgifter. Första dagen var det bra väder, men detta försämrades under dagarna som gick. Arbetslusten var dock, trots vädret, på samma höga nivå under hela kursen. Under veckan skulle samtliga genomgå provtagning. Detta enligt tre olika tjänstbarhetsgrader. Grad C är den första och består av att en hundpatrull skall söka ett område på ca 50 x 50 meter.

Det finns en figurant och denna skall vara nedgrävd på ca 1 meter djup. Grad B är området ca 100 x 100 meter. Patrullen har 25 minuter på sig och det finns två figuranter på ca 2 meter djup. Grad A, som är den färdiga lavinhunden, har 30 minuter på sig att söka av ett område som är ca 150 x 150 meter. I området kan finnas 0 - 4 figuranter. Under min vistelse fick jag se hundar som befann sig i alla graderna jobba. Hundarna var Border Collie, Labrador, Schäfer samt några blandrashundar. De flesta av hundarna är både lavinhundsutbildade och eftersökshundar ( räddningsökhundar ). Vad gäller lavinhundar är ca 8 hundar grad A-hundar, 5 hundar grad B-hundar, C-hundar har BHSI ca 12 stycken.

En av dagarna fick jag förmånen att hålla ett föredrag om svensk polishund, utbildning, mentaltester m.m. En av deltagarna var en polishundförare från Isafjördur. Efteråt bjöd han in mig för att titta på hans narkotikahund. Vad gäller polisens hundar, finns bara 6 stycken på hela Island, varav två i Rejkavik. Hundarna är företrädesvis narkotikasökutbildade. Hundföraren på Isafjördur hade en labrador. Hunden var med i frivilligorganisationen och där fungerade han som lavinhund och vattensökhund. Vad gäller polisens hundar återkommer jag till detta längre fram.



Jag tillsammans med Thorvald skulle bila mot Rejkavik dagen innan lavinkursen var slut. På grund av att det gått ett flertal laviner över vägen därifrån, var vägarna avstängda. Såsmåningom kom vi dock i väg och en minnesvärd bilfärd, på hala smala vägar med branta stup, ner mot fjordarna startade. Under vägen ner blev vi inbjudna till en hundförare som jobbar i Holmavik. Han är en av två poliser i denna stad. Han visade oss narkotikasök med sin schäfer. Förutom narkotika är hans hund utbildad på spårning och frivilligt är han med på lavin- och räddningssök. Efteråt bjöd han hem oss till sig, där hans fru bjöd på speciell islänsk mat.

Dagen efter visade Thorvald hur räddningssök går till på Island. Jag fick gå ut i terrängen som är helt utan träd, men med sten och raviner. Metoden islänningarna använder sig av är att skicka ut hunden i ett sökslag och gå mot vinden ( det blåser alltid på Island )
Hundarna går ut flera hundra meter. När de får en människa i vind sökre de sig fram till denne. Hunden kan då vara upp till en kilometer från sin förare.

Framkommen använder de flesta sökrulle. Hunden tar rullen och springer tillbaka till föraren. Sedan visar hunden gnom att springa mot den eftersökte. Oftast springer han 20 - 30 meter framför föraren och denne springer efter. Thorvald visade metoden med hans schäfer Axel utförde jobbet på ett mycket bra sätt. En del använder sig dock inte utav rulle, utan hundarna kommer tillbaka och skäller mot sin förare, då de hittat den eftersökte. Att använda anskällning mot den eftersöktte skulle inte fungera, dels pga avståndet men även pga vinden.

Även räddningshundarna har tre olika grader, varav den högsta är grad A. Här gäller det att under tre timmar söka av ett område på ca 1 x 1 km. I området finns 0 - 4 figuranter. Proven görs ofta på fjällslutningar med 500 meters höjdskillnad. Föraren får ofta krypa upp längs med sidan ( vad det någon svensk hundförare som tycker att 400 meters sök är långt ?? ).

Även i spårning finns det tre olika grader. Grad A består av tre timmars lång liggtid, ca 2 km långt, alltid med korsande spår. I spårupptaget skall flera personer rört sig. Föremål finns i spåret. Spåret börjar alltid med en smeller. Spårträningen bedrivs som ID-spårning.
Många av uppdragen som BHSI gör är uppdrag åt polisen. Det är laviner, men också eftersök av vilsnekomna och självmordsfall. Inte minst vid ripjakten förkommer det ofta räddningsaktioner efter att jägar inte kommit tillbaka.

Jag fick också möjlighet att träffa bägge polishundförarna i Rejkavik. En av dessa är chef för hela hundverksamheten på Island ( 6 hundr ) och heter Thorsten Hraundal. Vi fick möjlighet att under några timmar orientera oss om olika synsätt vad gäller polishund. Den andra av Rejkaviks hundförare har både en hund som renodlad bombhund samt en annan utbildad narkotikahund. Övriga av landets polishundar är mest narkotikahundar. Frivilligt är dock några utbildade lavin/ räddningssökhundar och då anslutna till BHSI eller LHSVFI. I Rejkavik har man påbörjat utbildning mot spårning samt också viss skyddsutbildning. Det finns dock inget regelverk för användade av skyddshundar.

Dagen efter fick jag återigen träffa den ena av Rejkaviks hundförare och fick då möjlighet att visa honom lite hur utbildning mot skyddet går till inom svensk polis. Även ett besök på polisens ledningscentral hann jag med. Här jobbar men med ett dataprogram benämnt Tetra. Ett mycket avancerat program och jag kan bara konstatera att här ligger Island många år före oss.

Även ett besök på tullen, med förevisning av narkotikahund ingick i besöket.

Detta är bara en liten berättelse av allt jag upplevde på Island. Många minnen kommer att sitta kvar för alltid. Framförallt den gästvänlighet som visades mig vart jag en kom. Alla jag träffade var lika gästvänliga och trevliga. Många kontakter och vänner fick jag under resan och även en förfrågan att under sommaren komma över och hjälpa till med viss utbildning.

Har ni möjlighet, besök gärna Island. Jag kan garantera att ni inte blir missnöjda. Förutom alla hundarna jag fick se, var det en otrolig naturupplevelse. Jag är också väldigt imponerad av det jobb dessa hundförare lägger ner på sin fritid för att få en fungerande räddningsorganisation. De får väldigt lite pengar av staten, utan får försöka skrapa ihop medel själva. Detta sker genom att t ex sälja nyårsraketer, bevaka fotbollsmatcher m.m. Allt sker ideelt och alla hjälps åt. Utan dessa organisationer skulle inte räddningsverksamheten fungera på Island.

Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till BHSI, som gjorde min vistelse på Island till en fantastisk upplevelse med mycket hundar, men även mycket annat. Ett speciellt tack till Tohorvald Steinsson med familj på Gråmanns kennel för deras enorma gästfrihet.

BG Carlsson,
Hundenheten i Blekinge län